Sofia hittade hem i kollektiv

Att bo i kollektivhus kanske inte passar alla, men det passar verkligen Sofia Frithioff. För 16 år sedan flyttade hon till Stolplyckan och både hon och familjen stormtrivs i huset där man delar på saker och lokaler.​

Tajmingen för det här reportaget är inte optimal. Lokaler på Stolplyckan som brukar vara fulla av liv och rörelse står just nu stängda på grund av coronaviruset. I ett hus där grannarna är vana vid att kunna träffas och laga mat tillsammans eller spela innebandy blir det betydligt tystare när allt har ställts in på grund av smittorisken.

– Om vi skulle låtsas att det är som vanligt så har vi bland annat gemensamma måltider på måndagar. Vi har matlag där varje trapphus tar ansvar för en måndag med allt från planering och inköp till matlagning och disk. Det brukar vara 50 till 90 grannar som äter tillsammans då, säger Sofia Frithioff. Innan bodde hon med sin sambo i Skäggetorp, där de hade nära vänner i samma trappuppgång. Att känna grannarna och ha nära till umgänge var något som hon uppskattade och när grannarna flyttade började de kolla efter ett boende där man lärde känna grannarna. Genom en kollega fick de tips om Stolplyckan. 

– Det blev bättre än jag föreställt mig. Jag har lärt känna grannarna ännu mer än jag trodde och det är enkelt att gå hem till folk eller att de kommer till mig. Du behöver inte planera en tid eller städa innan. Det är mycket mer öppna dörrar här än i ett annat bostadshus, säger Sofia Frithioff.

En femma med mindre rum

När de flyttade in hade de inga barn men fick tag i en lägenhet med fyra rum. I dag har de tre barn och har flyttat inom kollektivhuset till en femma på drygt 100 kvadratmeter. Rummen är lite mindre än i andra lägenheter då många av aktiviteterna sker i de gemensamma utrymmena. 

– Du behöver inte tänka att du ska ha kalas i din lägenhet utan det finns sällskapsytor och då vi delar på verktyg behöver du inte ha sådant heller. Annars är det inga större skillnader jämfört med en annan lägenhet, säger Sofia Frithioff.

Gammal som ung trivs

Några som verkligen verkar trivas och få ut det mesta av boendet är de äldsta och yngsta hyresgästerna. Barnen och pensionärerna har en rad olika aktiviteter varje vecka. En del av lägenheterna i Stolplyckan är trygghetslägenheter, där äldre bor själva med visst stöd från hemtjänsten. De är duktiga på att hitta på saker tillsammans och många av de gemensamma lokalerna används under dagtid av andra verksamheter. Till exempel används matsalen till de boende i trygghetslägenheterna för att servera gemensam lunch. För barnen finns bland annat en gympasal där det brukar spelas innebandy, men framför allt finns det många kompisar. 

– Korridorerna är väldigt roliga för barnen. Att alla hus sitter ihop gör att det är lätt för barnen att gå barfota hem till sin kompis. De behöver inte klä på sig eller någonting. Barnen blir ganska fria inom kollektivet. Ganska många av barnen springer till varandra och jag känner mig aldrig orolig. Ofta kan jag räkna ut vart någon av sönerna har tagit vägen om han inte är hemma. Det är lite som att bo på landet, säger Sofia Frithioff. För vissa är att bo i kollektiv starkt förknippat med 70-talet och hippierörelsen. För andra är det framtidens boende då det blir allt viktigare att dela på resurserna. Sofia Frithioff kan känna igen sig lite i båda delarna. 

– Jag tänker att hippie-människor är lite mer öppna människor och många som flyttar hit är väldigt sociala och vill träffa människor. Det stämmer med fördomarna. Sedan finns det de som man inte märker av alls, säger hon.

Nyttigt boende

Även om hon stortrivs och menar att det finns en bra blandning av människor tror hon inte att kollektivboende är för alla. 

– Det passar inte alla. Du måste ha respekt för alla sorters människor och inte vara dömande. Sedan tror jag att det skulle vara nyttigt för alla att bo kollektivt en period. Du måste umgås med människor som du aldrig skulle hitta något gemensamt med annars. I ett kollektivboende är det lätt att fokus blir på de delade resurserna. I Linköping har lastcykelpoolen, där de boende kan boka eldrivna lastcyklar för person- och godstransport, fått mycket uppmärksamhet. I huset finns bland annat kafé, pub, snickeri och keramikverkstad, men en stor del av tiden spenderas ändå i den egna lägenheten. Sofia Frithioff säger att hon hade en tanke på att hålla det ljust, fräscht och avskalat, men misslyckades. 

– Det är mycket prylar. Det är nog min inredningsstil, att jag älskar saker alldeles för mycket. Det är små konstiga statyer och många tavlor. Vi har en släkting som nyligen tömt sin lägenhet och då blev det ännu fler konstiga afrikanska saker och loppisgrejer.

Nära till grannarna

Under de 16 år som Sofia Frithioff bott i Stolplyckan har det hänt att hon tittat på andra lägenheter, men i slutändan har hon ändå blivit kvar med grannarna och vännerna i kollektivhuset. 

– Ibland känner jag att vi har en lite liten lägenhet och då händer det att jag kollar, men vi har aldrig riktigt tagit steget. Jag vill inte bo i vanlig lägenhet igen. Visst, kanske du kan hitta ett bostadsområde där du känner grannarna jätteväl och ni har gemensamma gårdsfester, men att bosätta sig i ett bostadsområde där jag inte har någon kontakt med grannarna – nej, det vill jag inte.

Läs mer om Kollektivhuset Stolplyckan

Sofia Frithioff

​SOFIA FRITHIOFF

Ålder: 42 år.
Familj: Man och tre barn.
Jobbar som: Lärare på Änggårdsskolan.
Gör på fritiden: Politiskt aktiv inom Vänsterpartiet.