Jobbet på Stångåstaden är världens chans

Direkt innanför entrén till Bobutiken tar han ett steg mot mig, tar emot med ett välkomnande leende och varma ögon. Frågar hur han kan hjälpa mig. Jag förklarar att jag är här för att intervjua honom om hans jobb. Den berömda polletten trillar ner och Mohamed Dahir Abdi, 20, visar mig till ett konferensrum, bjuder på en kopp kaffe och börjar sakta berätta sin historia. Ganska snart inser jag att jag kommer lämna det här konferensrummet en ovärderlig erfarenhet rikare.

 

"Jag är född i Mogadishu, Somalias huvudstad. Vi bodde där, i ett hus, hela familjen, tills jag fyllde 14 år." Så börjar han. "Vill du att jag ska berätta om mitt liv?"

Jag tar fram mitt anteckningsblock och tvingas inse att det är första gången i mitt liv som jag sitter på tu man hand för ett längre samtal med någon från Somalia.

"Även om det var krig, oroligt och fattigt hade vi tak över huvudet. Jag gick i grundskolan och lärde mig engelska. Så förändrades säkerhetsläget helt. Plötsligt kom kriget och oroligheterna och bomberna kom hem till våra kvarter, så vi tvingades fly. Först till Etiopien, där vi bodde hos släktingar i Addis Abeba. Efter ett par år, 2010, flydde min mamma och mina syskon vidare till Sverige. Det var meningen att jag skulle följa efter. Men något blev fel i papperen. Jag vet inte riktigt vad.

Så jag blev ensam kvar. I två år."

 

Mohamed tystnar. Något svävar genom luften mellan oss. En blick av förståelse. Du är 16 år. Mamma och syskonen i Sverige. Du är ensam i Addis Abeba.

"Varje dag längtade jag efter min mamma och mina syskon. Jag visste att de var oroliga för mig. Jag försökte tänka på hur det skulle kännas att återförenas med dem. Det blev som en film i huvudet."

Under åren i Etiopien gick Mohamed i gymnasiet. Han kämpade hårt och var duktig i skolan. På fritiden jobbade han som volontär med att undervisa yngre barn och ungdomar i engelska. "Både för att jag skulle ha något att göra och för att jag förstod hur viktigt det var att kunna andra språk."

 

Så, 2014, kom samtalet och beskedet. Mohamed skulle få återförenas med sin familj i Sverige. I Linköping, en liten stad i jämförelse med Addis Abebas dryga tre miljoner invånare. "Lite mindre, men mycket tryggare", ler Mohamed.

"När jag mötte min mamma på flygplatsen hade jag inte sett henne på många år. Jag visste att hon hade varit mycket orolig, så det var skönt att äntligen få krama henne och visa att jag mådde bra. Mina syskon hade växt. De pratade ett främmande språk med sina vänner i telefonen och med folk de mötte. Jag blev oerhört imponerad av dem och bestämde mig för att... compete… tävla med dem. Jag skulle också lära mig svenska. Jättesnabbt. Det blev min utmaning."

 

Helst av allt skulle Mohamed ha börjat direkt på universitetet, men hans formella behörighet räckte inte till.

"Jag fick börja om lite från början, med språkintroduktion i ett år. Sedan, 2015 fick jag börja på Naturvetenskaplig linje på gymnasiet. Helt underbart."

Säger alltså 19-åringen som fick börja om. Jag får senare höra på omvägar med vilken energi och entusiasm Mohamed tagit sig an skolan. Det går inte låta bli att tänka på hur många av oss någon gång sett skoltiden som något nödvändigt ont. För Mohamed är det tydligt att gymnasiet är en enda stor möjlighet. En chans att ta tillvara på. Bilden klarnar av en ung man som målmedvetet, steg för steg, håller på att etablera sig och få fast mark under fötterna.

 

"Första sommaren i Sverige sökte och fick jag ett jobb inom äldrevården. Det var bra och kändes viktigt. Men så i våras såg jag affischer på stan om att man kunde komma på Audition för sommarjobb på Stångåstaden. Min bror hade jobbat med städning som sommarjobb förra året och tyckte att jag skulle gå dit. Jag tänkte att det kunde vara bra för mig att se hur ett svenskt företag fungerar." Säger han med en självklarhet som jag mött hos få andra.

Så Mohamed gick på Audition i Tornet. Ställde sig i den långa, långa kön. En kö som plötsligt delades i två – den ena för sommarjobb och den andra för sommarvikarier. Eftersom Mohamed hade fyllt 20 hamnade han i vikariekön, tillsammans med hundratals andra förväntansfulla unga, mestadels universitetsstudenter. Utan att egentligen förstå att han nu sökte jobb som vikarie i Stångåstadens kundtjänst eller i Bobutiken blev han snabbintervjuad, precis som alla andra.

 

"Det var en kille som heter Mathias" minns Mohamed. Jag pratade på och försökte vara trevlig och han gillade mig. Han sa "satsa på att lära dig mer svenska, du är duktig på det." Sedan funderade han ett tag och sa "egentligen ska ju våra vikarier kunna ta över ett riktigt jobb under sommaren. Jag tror att du kommer få det svårt eftersom du har en bit kvar när det gäller språket. Men jag gillar dig så mycket att du ska få en guldbiljett ändå."

Guldbiljett betyder nästa steg och intervju med den anställande chefen. I det här fallet Nina Kalle, ansvarig för Stångåstadens Bobutik.

"Jag gick på intervju och jag tyckte att det gick bra" säger Mohamed. "De var mycket glada och jag fick berätta mer om mig själv. Inte som på Audition, då man bara har några minuter på sig. Jag fick veta att det var sex kandidater till sommarvikariatet, att jag var en av dem och att jag skulle få besked om två veckor."

 

Det blev två nervösa veckor. Till slut ringde telefonen.

"Nina Kalle sa att jag var en duktig kille. Hon var imponerad av mig, men att det krävs att man är ännu bättre på svenska för att kunna hantera kunderna. Så jag trodde att det inte skulle bli något. Så sa hon att de ändå hade bestämt sig för att ge mig en chans. Inte som vikarie, utan som trainee, en slags assistent. Jag skulle få möjlighet att lära mig jobbet, utveckla mig och bli bättre på min svenska. Så nu gör jag det till slutet av sommaren, och sedan, i höst kommer jag att kunna få jobba extra när det passar med min skola."

 

När vi träffas har Mohamed jobbat i Bobutiken i två veckor. Jag frågar hur det kändes i början?

"Jag var lite stressad och nervös. Men samtidigt… heter det 'taggad'? Ja, jag var taggad. Jag ville inte missa chansen, så jag lärde känna mina kollegor och de lärde känna mig. Jag måste fortfarande dubbelkolla mycket av det jag gör med dem, men alla gör det med ett leende. De verkar vara glada att jag är här. Jag kan prata arabiska, somaliska, engelska och svenska med kunderna. Jag kan hjälpa till att registrera kunder i kön för lägenhet eller garage, jag kan lämna ut nycklar, ta emot nycklar, fixa med kontrakt. De flesta kunder tycker att det är helt naturligt att jag hjälper dem, andra blir kanske lite…förvånade. Några är imponerade över hur snabbt jag lärt mig svenska. Sedan finns det ju de som blir jätteglada; alla kunder som helst pratar somaliska eller arabiska. Det blir en extra trygghet för dem när jag förstår exakt vad de säger. De hamnar inte i underläge.  Mina kollegor säger att jag behövs här. "

"Förstår du hur det känns? "

Ja, jag tror att jag förstår. Att vara behövd är en belöning i sig, som många tar för given.

 

På väg hem från Bobutiken byter jag några ord med Nina Kalle, Mohameds chef. Hon berättar att hon efter anställningsintervjun tog kontakt med Mohameds rektor för att få referenser.

 

"Hon sa: anställ honom - han är en riktig guldkille. Han sticker verkligen ut på skolan". Så jag vände mig till min egen chef och vår HR-chef och föreslog att vi skulle skapa det här traineejobbet. De nappade på idén. Det ångrar jag inte en sekund. Vi har en fantastisk glädje av Mohamed, hans språkkunskaper och hans entusiasm. Sedan måste man ju tänka långsiktigt. Det här är en ambitiös person som vi kommer ha stor glädje av på Stångåstaden. Han kommer att lära alla oss som är uppväxta i Sverige så oerhört mycket. Många av våra hyresgäster har en liknande bakgrund som hans berättelse och det gör att vi får större förståelse för deras önskemål och kan hjälpa dem bättre."

 

Ni kunde ha valt den enkla vägen och helt enkelt avfärdat honom eftersom han egentligen inte uppfyllde kraven för ett sommarvikariat?

 

"Ja, men det tändes istället en idé om att han skulle bidra med sina språkkunskaper och bakgrund.  Jag såg att här har vi en kille som både vi och våra besökare kommer ha stor glädje av. En personalgrupp med olika åldrar och bakgrund ger en härlig arbetsplats som inspirerar och sätter service i centrum för våra kunder.

Nu har du träffat honom. Vad tycker du själv om idén?"

 

Frågan, som kanske var retoriskt menad, blir allt annat än just det. Jag tycker att hela historien är ett lysande exempel på hur vi kan ta tillvara på möjligheterna i mångfalden. Det ska också bli spännande att följa Mohameds resa:

"Efter gymnasiet tänker jag läsa till civilingenjör eller civilekonom, eller både och. Sedan är drömmen att starta ett eget företag. Jobbet på Stångåstaden gör att jag lär mig mer om hur Svenska företag jobbar och vilken kvalitet som krävs.

Det är världens chans."