Jag är stolt över mitt jobb

”Jag tar inte av mig tröjan med ISS och Stångåstadens märken på förrän jag kommit hem. Jag är stolt över att ha fixat sommarjobb här, på ett av Sveriges största företag. Jag vill visa att jag jobbar här. Vänner och grannar känner igen symbolerna och blir nyfikna. Då blir jag glad.”
Abdi Mohamed, 19, lyser av energi och glädje när han berättar om sitt sommarjobb på ISS, som är en av Stångåstadens entreprenörer.

Annat var det efter första arbetsdagen, i början av juli…

”Haha, ja. Du ska veta. Jag tränar fotboll i Hjulsbro tre gånger i veckan och spelar ofta matcher i juniorlaget. Jag tycker jag är stark och har kondition. Ändå har jag aldrig varit så trött efter första dagen på det här jobbet.”
Han skakar på huvudet och skrattar när han tänker tillbaka. 
”Det började bra, jag kom i god tid, bytte om, en jättesnäll man välkomnade mig och sa att han skulle visa mig allt och att jag inte skulle vara orolig. Han sa att han hade haft tur som fått mig som sommarkollega. Så satte vi igång och städa i trappor och överallt. Jag var på gott humör, men när jag kom hem värkte det i hela kroppen. Jag var så ovan. Men jag tror att alla trappor har gett mig starka ben!” 

Nu, när de fyra veckorna på sommarjobbet snart är över, kan Abdi konstatera att det bara tog två-tre dagar, sedan hade han lärt sig det mesta och kroppen vant sig. 
”Det är inte alls så jobbigt som jag tänkte först. Långt ifrån. Faktum är att jag väldigt gärna skulle fortsätta att jobba extra med det här under tiden som jag pluggar.”

Trots att Abdi Mohamed är anställd av ISS var det Stångåstaden som höll i de första stegen av rekryteringen. 
”Ja, jag såg affischerna om Audition vid det höga huset, vad heter det. Tornet! Jag och min kompis sa att vi måste gå dit och söka jobb. När jag kom fram och fick prata med henne som intervjuade mig hade jag lagt märke till att tre-fyra stycken före mig hade fått lämna sin intervju utan att gå vidare. Därför blev jag jätteglad när just jag fick en guldbiljett. Jag skulle skicka in ett CV och ett personligt brev. Det kändes spännande!”

Abdi, som bara bott i Sverige i 2,5 år – men ändå talar flytande svenska. Han kom ensam som sextonårig flykting. Han fick hjälp av en kompis och skickade in CV och brev. 
”Sedan fick jag svar och blev kallad till intervju. Då blev jag både glad och lite nervös. Min kompis hade sagt att de som intervjuar alltid brukar fråga om tre saker som man är bra på – och en sak som man är dålig på. Jag blev så nervös att jag frågade min lärare på skolan. Han var lugn och positiv och sa ’säg som det är; du är en glad och trevlig kille som är duktig på matte.’ Då blev jag lite lugnare för ett tag, men när det var dags för intervju blev jag nervös igen. Jag vet att jag svettades jättemycket och drack mycket vatten. Jag träffade två kvinnor: Malin från Stångåstaden och Sara från ISS. Jag pratade på och till sist tog tiden slut. Vi tog i hand och de sa att de skulle höra av sig om två veckor. 

Det tog en vecka, Abdi satt med en kompis i en park när samtalet kom.
”Det var Malin som ringde och gratulerade. Jag hade fått jobb hos ISS. När jag kom hem hade jag fått ett mail som sa samma sak. Jag läste det många gånger och var jätteglad. Sedan kallades jag till en informationskväll på ISS. Där stötte jag ihop med en kille som precis som jag är från Somalia. Jag hade inte träffat honom tidigare, men han berättade att han också hade sommarjobbat och nu jobbade extra för ISS. Han sa att det var ett bra företag och att det skulle finnas möjlighet att få jobb mer om man skötte sig. När jag hade pratat med honom gick allt mycket lättare.”

Så dagen före det som skulle bli Abdis tuffaste träningspass hittills i livet, gick han och la sig tidigt. Satte väckarklockan på fem.
“Jag har aldrig tänkt så mycket på klockan förut. Jag och mina kompisar brukade sitta uppe sent och spela FIFA på TV-spel. Nu var det slut med det. Men det gick fort att vänja sig och det var aldrig några problem. När kompisar frågar hur det är säger jag bara att det är ordning och reda och bra chefer. Att allt funkar. Det här är ett företag man skulle kunna jobba på hela livet.” 

När hösten kommer ska Abdi börja gymnasiet, på Byggprogrammet. 
”Jag vill gärna arbeta med bygge på något sätt. Kanske med golv eller måleri. Sedan vet jag att det kommer byggas mycket hus här de närmaste åren, så det borde finnas jobb.”
Något säger mig att för personer med Abdis positiva attityd och smittande energi kommer det alltid finnas jobb. Vi skiljs åt och vinkar hejdå. Han i sin tröja med de logotyper han bär med stolthet, jag med en känsla av att han går en ljus framtid till mötes.​​